minafyra

Skulle vilja skriva äntligen är vi friska, men så roligt skall vi inte ha.. men det har hänt en annan rolig sak idag.

Mitt i all bedrövelse och misär (inte fullt så mycket misär nu dock eftersom vi trotsade våran feber och hjälptes åt att städa, damsuga och vädra nedervåningen idag) på väg till skötbordet för en tempning så gjorde pappan i familjen en trött och säkert relativt irriterad grimage till lillan som sken upp och SKRATTADE, hon skrattade högt för första gången någonsin :-)

Trotts den 38gradiga febern (det är ju inte särskilt mycket, men hon är ju trött efter förra svängen feber som hon blev fri ifrån i förrgår) så orkade hon förgylla våran dag och skratta åt oss. Vi lyckades få tyst på pojkarna som pratade om jätteviktiga saker i munnen på varandra så att de också skulle få höra, och det höjde faktiskt stämningen på dagen.

Så den urläckra middagen bestående av stekt korv och stekt potatis (faktiskt betydligt godare såhär i sjukdomstider än vad lammfärsbiffar och ädelost sås, som vi åt i går, var) åts ändå med glädje och hopp om livet trotts att både jag, D och A satt och hoppade och frös pga våran feber. Men vi såg iaf lite gladare ut och skojade lite med varandra också.

I har vi utlånad till farmor, han fick åka dit trotts att han var sjuk, världens snällaste farmor tyckte att han kunde behöva få vara lite själv och bli frisk i lugn och ro, och jag tror nog att han har det super bra där, igår då vi ringde för att kolla hur det gått med honom så låg han och såg byggare bob på dvd, långt efter sin sovtid ;-) och idag hade han inte tid att prata med pappa i telefonen så han längtar nog inte hem det minsta :-)

Jag och A har fördrivit tiden idag genom att spela legostarwars, en och en halv timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Mer klarar inte A:s ögon (vi har kollat upp varför han blir så röd runt ögonen men läkaren på ögonmottagningen hittade inget konstigt, han har nog bara tunn hud runt ögonen, då han gråter blir han också jätte röd och irriterad runt ögonen) Och mer hade nog inte min och A:s relation häller klarat för man kan nämligen förstöra för varandra om man går åt olika håll i spelet, vilket vi gör hela tiden, och det är väldigt irriterande.

Återigen så är jag ju ingen tålmodig och pedagogisk mamma (men dock en kyckling mamma utan dess like, men det hör inte hit) så då vi spelar tillsammans så hade man nog lätt kunna tro att vi var syskon och inte att jag var en förståndig vuxen.. inte så att jag skriker åt honom, men vi gnäller ganska mycket båda två över vad den andra gör. A anklagar mig för alla sina misslyckanden och jag blir irriterad då han inte förstår att vi måste göra som jag vill eftersom att jag kan läsa så att jag vet vad som förväntas av oss, dock har han sett filmen, men det har inte jag så där har han ett försprång + att han är duktigare på pressitionsgrejerna i spelen, typ balansera och hoppa över stup utan att ramla ner, medan jag är lite mer logisk och nitisk så jag spelar betydligt mer noga och rakt på sak. Egentligen borde vi ju kompensera varandra riktigt bra, men vi är alldeles för tjuriga och har alldeles för hett humör båda två.. stackars A som skall måsta vara så lik mig..

Det roliga med A är att jag och han har precis samma humor (risken finns väl att jag är ganska barnslig) han har en helt annan humor än de flesta/alla andra sexåringar som jag har träffat, han har redan det där med ironi och han kan tänka ett steg längre som jag inte har sett hos andra sexåringar, bland annat då vi var ute och gick jag och han och han undrade varför maskarna kröp upp på asfalten då det regnade, detta samtal urartade ganska fort och började handla om hur det hade varit om maskar hade ben eller vingar. Tex om man var ute och cyklade och fick en mask i munnen så där som man kan få med flugor, eller hur svårt det skulle vara att fiska med maskarna om de gjorde spjärn med benen då man skulle sätta dem på kroken och sedan då man kastade i kroken för att fiska så flög masken iväg med kroken så att man aldrig fick ner den i vattnet.

Andra barn som jag har försökt skoja så med tar det på allvar och tycker att man är knäpp, för vadå, maskar har ju inte vingar och inte ben.. jag tror inte att det har med barnens fantasi att göra eftersom de flesta andra barn är betydligt bättre på att leka fantasilekar än vad A är, utan det måste ha något med hans sätt att tänka att göra. Han ser skillnad på skämt och verklighet på samma sätt som vuxna gör (och precis som för vuxna så förstår han ju såklart inte alla skämt och inte all ironi) det kanske är för att jag och han har umgåtts så mycket och för att jag alltid har behandlat honom som en jämbördig, medan vi tex alltid har behandlat I på ett helt annat sätt och han är även på ett helt annat sätt, han har tex ingen själv ironi den pojken. Eller så är det så att jag behandlat dem på olika sätt för att de är så olika och I aldrig skulle ha kunnat lära sig tex själv ironi utan oavsett hur jag behandlat honom ändå hade sagt "jag heter inte gullegris jag heter I" med väldigt viktig röst. Han går inte att skoja med, för han är bara I varken mer eller mindre.

Alla barn är ju olika och även om man älskar sina barn precis lika mycket, så är det ju ändå av olika anledningar, och en av A:s stora + är hans skarpa hjärna ;-)

Kan det vara den vi har? Svininfluensan, den har ju kommit till stan nu så det är ju inte helt omöjligt att vi blivit smittade förra helgen då vi hade dop och det kom folk från stan .

Jag har 39,2graders feber idag, karlen är feberfri för första gången sedan i tisdags, men mår jätte dåligt och har ont i huvudet, J har blivit frisk iaf (vilket jag är oerhört tacksam för) men D har 38,1grader (det har han ju iof till och från alltid) och A har drygt 38grader också.

Vi hade tänkt att A skulle åka till sin farmor i helgen och I skulle vara hos sin farmor så att vi kunde ta det lite lungt då bara D och J skulle vara hemma så vi kunde kryapåoss, men det går ju inte nu, vi kan iaf inte skicka A som är sjuk, och I har vi inte tämpat ännu men jag skulle inte tro att farmor vill ha honom ändå även om han är frisk, han kanske bär på något ändå.

Det är konstigt att de tar prover på dem i stan, högstadieelev, för att kolla om det är svininfluensan, men de är inte ens intresserade av att testa om det är det J har, trotts att hon bara är fyra månader. Man skall visst ingå i någon "riskgrupp" typ lungsjuka, hjärtsjuka osv, men jag vet att det även gäller barn under tvåår, så det är konstigt att de inte vill kolla J, men däremot ett gäng högstadieelever..?!

Så som det är nu så kommer vi aldrig att få veta om det är den beryktade sjukdomen som har drabbat oss eller om vi bara är helt vanligt febriga, och höst förkylda.

Lillan är feberfri men mycket blek och tyst idag, men hon äter iaf och vill sitta i babysittern och pilla med sina leksaker så det är väl ett tecken på att det går åt rätt håll.

Själv har jag grym huvudvärk och mår lite illa, termometern stannade på 37,5 men det känns som att det kommer att bli mer under dagen.

Idag skall A få spela lego starwars då han kommer hem, så då blir det lugnt hemma och han kommer att vara glad :-) Frågan är hur det kommer att bli då alla kan spela tv spel, då måste vi ha ett schema så att alla får spela lika mycket, typ en timme varannan dag..

Jag undrar ibland om det verkligen är "små barn små bekymmer.. osv.." Det kommer ju att bli en helt annan typ av bekymmer då de blir större, går det verkligen att jämföra? Man kanske kan det, man kanske kan jämföra en vaknat vid en lillkilles sjuksäng med en vaknatt vid köksbordet då man väntar på att de skall komma hem från någon fest.
Man kanske kan jämföra treårstrottsen med tonårsrevolten och jämföra bråken om vem som fick vara uppe längst på nyårs med vem som fick vara ute längst på midsommar..

Man kommer inte att behöva fundera på om de ätit diskmedel eller druckit skurmedel, men tänk så många andra medel man skall vara orolig över. Och detta med vänner och mobbning fortsätter ju ända upp i vuxenvärlden så sådant kommer man inte ifrån.

Nu skall barnen skjutsas överalt, men jag vet iaf vars de är, sedan tar de sig själv från punkt A till punkt B, men då vet jag ju inte vars jag har dem.

Det kanske är det som menas, att även om de är bekymmer nu, samma typ av bekymmer, så är de på en mer familjär nivå där jag kan ha koll på bekymren och kanske redaut dem på några minuter/timmar, men det blir ju inte lika lätt då de är tonåringar.

Ok, jag ger mig, det blir nog större bekymmer sedan. Nu fick jag ju ångest över det.. snyggt jobbat..

Nu är det kväll.. dagen har varit intensiv trotts att jag mest bara legat hemma i sängen. Lillan har haft över 39graders feber hela dagen oavsett om hon just fått alvedon eller inte. Jag vet ju att feber i sig inte är farligt, men då man har fått höra det fler hundra ggr, bla då det verkligen har varit farligt som tex då A hade dubbelsidig lunginflammation och ingen lyssnade på mig förens de bestämde sig för att "ok då , vi tar väl in honom då bara för att bevisa att du har fel, han är inte sjuk..." och det visade sig att han hade jätte mycket lunginflammation och blev inlagd med dropp i flera dagar.

Eller då de sa att I inte hade RSviruset för att han inte var tillräckligt snorig och två dagar senare var han snorig nog men inte tillräckligt rosslig och en vecka senare (juldagen -05) blev han inlagd därför att han hade andningsuppehåll för att han var så hemskt, hemskt påverkad av sin RSvirus (som det mycket riktigt visade sig att han hade) och låg inne en vecka även han.

Och sedan kom då D som hade svårt att andas och blev skickad akut från VC ( de ville skicka honom i ambulans för att han var så dålig, men jag tyckte att det skulle gå fortare om jag körde själv eftersom jag bara behövde åka en väg och ambulansen skulle ju måste köra två vägar..) men jag ringde till karlen som då var i andra delen av landet och jobbade och jag ringde till någon som kunde ta barnen eftersom jag skulle bli inlagd med D. Väl på lasarettet så blev vi inte alls inlagda utan läkaren tyckte att han lät bra, jag försökte förklara att han var ny inhalerad och hade fått cortison och allt möjligt för han hade så dålig syresättning på VC, (där av min fobi mot läkare som inte förstår svenska), och med ett recept på salva för hans nariga fötter?!?!? fick vi åka hem.
Dagen efter åkte vi tillbaka och fick träffa en annan läkare och D blev inlagd en vecka han också, sedan blev han utskriven mot min vilja (men jag är grymt snäll mesig så jag åkte hem igen) och två dagar senare var vi tillbaka och han blev sondmatad i två dygn..

Så om någon säger att mitt sjuka barn inte är sjukt, eller att det är en vanlig förkylning eller att feber inte är farligt, så tror jag inte ett ord av vad de säger. Så har inte lillan mindre feber i morgon så kommer jag att ringa till barn och förmodligen vara snäll mesig igen fast jag bestämt att jag skall vara hård.. Livet är hårt mot de hårda har jag hört, men det är minst lika hårt mot oss mesig :-P

J har sin första feber.. 39,6 i natt + att hon förmodligen är lite hård i magen efter att hon ätit lite ersättning stackarn.

Så hon är inte så nöjd idag, hon vill inget alls förutom att jag skall amma henne och det går ju jätte bra en stund tills jag blir för trött och måste sova igen (är fortfarande lite drogad från igår) men det går ju att ligga och amma en stund också.

Dock i skrivande stund så ligger hon i vagnen och sover, lilla hjärtat, det är så jobbigt då de minsta barnen är sjuka, men då A är sjuk kan det tom vara lite mysigt ;-)

Karlen är iaf frisk idag så han sköter hemmet och de två pojkar som är hemma, vi får se om jag törs släppa honom på affären i afton eller om jag måste trotsa min nyopererade mage och åka själv för att få det allt rätt.. skall bekvämligheten vinna över kontroll behovet?! det återstår att se :-D

Operationen gick precis enligt planen mer eller mindre (för att citera agens oso). Jag vaknade vid halv elva och mådde pyton. Sedan mådde jag extremt illa ända tills vi kom hem. Det var dock så många på uppvaket så de insisterade inte på att ha mig kvar trotts att jag knappt kunde ta mig därifrån, + att klockan han bli ett innan jag hade fått prata med läkaren och vi skulle ju hinna hämta småkillarna halv två och vara hemma i anslutning till att A kom hem med taxin. Vilket vi han. Vi var hemma exakt halv två.

Sedan har jag sovit, jag sov fram till middagen och sedan lade jag mig igen och sov till nu, jag hade ställt klockan på halv nio för att inte missa house. Om jag orkade gå ut i pappa matsalen och se house två timmar efter förlossningen med J så ska jag orka se det idag också :-D

Efter middagen visade det sig också att karlen har 39,1 i feber, den svikaren, det är ju jag som skall vara sjuk ju, också ligger han där och gör sig till :-P han hade ju kunnat välja en bättre dag, min var ju inplanerad sedan länge ;-)

Nu ska jag gå och hämta alvedon till honom så att han är frisk i morgon, så det får vara lite synd om mig då istället, för då kommer jag enligt rykten att ha betydligt ondare.

Det har visat sig att amningen verkligen bara fungerar med lite vilja från både mig och lillan.. provade både igår och idag att pumpa ur för att hon skulle ha mat till i morgon då jag är borta men det kommer inget.. nu är det iof svårare att pumpa och få ut något än vad de är för lillan att få i sig maten direkt. Men det finns nog ändå för lite.

Men då jag ammat henne vid två tiden, + gett henne tre tsk potatis, så försökte jag ge henne ersättning efter en timme för att kolla hur mycket hon ville ha då.. en dl fick jag i henne så hon var ju inte utsvulten iaf. men hon sover lite mer fridfullt nu kan jag tycka (hur man nu ser det på någon som alltid sover som en liten klubbad... ;-))

På ett sätt känns det ändå ok, jag har ju lyckats amma henne i fyra månader till skillnad från de tre veckor jag har kunnat amma de andra tre, så det är ju jätte bra, och det är ju garanterat mitt fel att det inte finns mat nu för att jag inte äter som jag ska, men det är så otroligt svårt att äta då man inte känner hunger.. :-S

Lillan verkade iaf nöjd med sin rosa nappflaska och hon smackade och åt ersättningen, så hon blev inte ledsen över förändringen iaf, och jag vet ju att det fungerar bra med ersättning eftersom jag fött upp två stora pojkar på det (också D då). Så den sorgen är ändå inte så stor, kommer dock inte att ge upp, utan det blir stöd mata nu med ersättning och försöka se till att äta själv.. jag får ställa alarmet på telefonen och äta på bestämda tider ;-)

Med lite vold ska jag nog kunna amma tills hon är ett år :-D

(verkligen jätte tråkigt att höra att det inte blev som du tänkt, hoppas att det löser sig så du får göra det du vill med din framtid. Min mormor var grymt imponerad över dig btw och vad du lyckats åstadkomma de senaste två och ett halvt åren :-))

imorgon är operationen inbokad klockan 8.30 på morgonen.. bävar lite..

Jag fick hem papper i postlådan på förberedelser inför operationen, och det var inte bara en grej jag skulle göra;
* duscha och tvätta håret och naveln? !
*renbädda sängen?!
*ta bort smink och nagellack
*ta av alla smycken
*inte använda kontaktlinser
*inte äta eller dricka senare än 24.00 i natt.

Sedan stod det att jag skulle ha med mig något att äta på uppvaket.. har de gått så långt nu i besparingarna inom sjukvården att man inte ens kan få en skorpa på uppvaket, trotts att operationen kostar 7000kr dessutom, då tycker man att de kan bjuda på en skorpa och en banan :-P

Jag skulle även ta med mig toalett artiklar om operationen skulle gå fel så att jag blev tvungen att stanna på lassa. Det kändes väldigt betryggande att läsa måste jag säga :-S

Ordnade också så att småpojkarna fick komma på dagis redan innan frukost för att jag skall hinna till stan.. (jag får ju inte köra bil själv häller så karlen måste skjutsa mig) på dagis såg de väl inte så nöjda ut över att måsta ha pojkarna en halvtimme längre än vanligt.. vilket förmodligen också beror på besparingar, två barn gör ändå en del skillnad då de inte har tillräckligt med personal för de barn deegentligen  skulle ha över frukosten.. illa, illa.

Jag är fortfarande ambivalent, och funderar mycket på operationen, men eftersom jag känner fem ggr om dagen att jag gör fel (de fem ggr då det är någotsånär tyst, typ då vi äter, då de är ute eller då de sover) och fem ggr att jag gör rätt (då det inte är tyst, då de vägrar äta, då de inte vill gå in/ut, och då de springer upp och ner ur sina sängar för att dricka och kissa om vart annat ;-)) så känns det ändå som att det är det bästa detta.. men jag lovar att det är med gråt i hjärtat och med en önskan att jag trotts allt skall vara en av dem som operationen inte fyller sin funktion på ;-)

äntligen är det kväll och lugn och ro i stugan.

Dagen började bra, alla sov till sju, och sedan hade vi en trevlig förmiddag, då vi klippte pojkarna och klädde dem i likadana kläder (vilket jag gillar att göra) jag broderade J:s namn på dopklänningen och bytte band i den från blått till mörkrosa. Sedan färgade jag håret och plockade ögonbrynen... Och helt plötsligt ringer grannen och säger att han är på väg med två slaktade lam till oss... PANIK!!!

Dessa lamm skulle ju då styckas och malas och frysas. Vi fick dem vid tolv tiden och skulle vara i församlingsgården halv två (vilket innebär att vi måste åka hemifrån klockan ett för att vara i bra tid. Vi kom hemifrån kvart över ett och då hade vi ändå inte hunnit mer än stycka det ena lammet, det andra hade vi inte hunnit börja på alls. .

Dopet var dock väldigt trevligt, prästen var jätte trevlig och ducktig. Barnen fick också vara delaktiga i dopet, då han hällde vatten på J så stod alla småkusinerna och bröderna framme vid dopfunten och tittade. Prästen råkade skvittra lite på I så han lät "hurrrrvvvv!" och skakade av sig.. sedan deklarerade han högt och tydligt att prästen hade skvittrat på honom och att han var blöt.. detta gjorde så att prästen höll på att börja skratta så han glömde bort två av J:s fyra namn :-)

Fikat var också trevligt, jag tror att alla blev mätta och belåtna, vi fick iaf både smörgåstårta och bakelser med oss hem (så blev ni inte nöjda får ni skylla er själva som inte fikade mer). Och barnen lekte i kuddrummet och hade roligt :-)

Presenterna var super fina, hon fick två fina halsband, en fin tavla med en skyddsängel, en söt body, ett gulligt smyckeskrin och en "snöglob" som innehåller en liten flicka och dalande glitter + att den spelar My only sunshine.. :-)

Sedan kom vi hem till våra döda lamm klockan fyra och är just klar med all styckning, malning, paketering och infrysning nu. Det tog över fyra och en halv timme att göra allt.. men nu har vi iaf fullt i frysboxen, det blev tom så fullt att vi blev tvungna att tömma ett glasspaket för att rymma allt ;-) det är tur att vi har två frysar dock, annars hade vi kanske måsta äta en skinkstek också för att få in allt lamm kött ;-)

Imorgon är det dop av lilla J. Det skall bli spännande att se hur det går.. Då I döptes så skrattade han åt prästen då denne hällde vatten på I:s huvud, det tyckte prästen var roligt, för oftast så skriker ju bebisarna då de döps. Det kan ju ha att göra med att våra barn har varit så pass stora innan vi tagit oss för att döpa, så de har hunnit bli lite gladare av sig :-)

J skall döpas i församlingshemmet och sedan blir det fika i öppnaförskolans lokaler, jag visste inte ens att man fick hyra dem men det är ju jätte bra att man får det. Särskilt då det är våran släckt som skall göra något tillsammans, för det är 12st kusiner om man räknar med våra fyra barn, nu är ju några lite för gammal för att leka i kuddis kanske, men mer parten är ändå ganska små, så det blir skönt att inte måste hålla alla i schack under fikat, utan kunna släppa dem bland leksakerna. Det blir väl lite mer städande efteråt, men det kan det vara värt :-)

Det är vid sådana här tillfällen man känner att man gift in sig i en stor släckt och inser att man kommer i underläge ganska fort om de skulle gaddaihop sig mot en, så det är tur att de inte är allt för stridslystna ;-) karlen har nämligen  fem stycken syskon och 8st syskonbarn, själv har jag ett syskon och inga syskonbarn, så min sida av släkten i morgon kommer att bestå av mindre än en tredjedel av gästerna.

Så imorgon döps J in i svenska kyrkans gemenskap. Inte för att jag är troende och inte karlen häller, men för att jag faktiskt inte kan avfärda helt att det inte finns någon högre makt, inte den gud som de flesta tror på, jag tror att det är något sublimt, som en stor godhet kanske. Grejen är iaf att jag inte känner att jag vill förvägra mina barn det vackra i barndopet, + att jag innerst inne hoppas att det prästen ber om då han rör vid barnets panna, mun och hjärta skall ha lite inflytande på barnets liv ändå.

Rena glada tankar, vackra ord och ingen sorg och smärta. Självklart är jag med på att be för att J skall leva ett så rent, glatt och bra liv som möjligt. Så imorgon har vi barndop.

Nu är det dags att städa på gården. Jag gruvar mig lite för att plocka bort den där studsmattan, vars ska man lägga alla delar för att inte ha dem borta till nästa sommar?! jag är ju inte så ordningssam, det kan mycket väl bli så att vi hittar typ häften av fjädrarna och två av ställnings delarna nästa sommar, och resten av grejerna är försvunna..

Så blev det med våran pol, vi hittade allt utom ett järnrör som skulle vara till att hålla upp ena halvan av ena sidan till polen. Så jag fick agera McGyver och fixa det med ett stolsben och silver tape ;-) men det blir nog svårare att silvertejpa studsmattan så att den fungerar :-D

Också är det alla grejer i sandlådan som skall in och allt trasigt som skall kastas, fast vi slipper iaf plocka fram vintergrejerna, för jag vet att pulkorna redan står ute där nere vid stallet ;-)

Nu är den installerad.. det känns jätte konstigt att ha ett riktigt tangentbord igen efter att ha haft lapptoppen så länge, och en riktig mus och en ordentlig skärm. Det kommer nog att ta lite tid att vänja sig ;-)

A kommer att tycke att det är jätte roligt imorgon då han får se den nya datorn, för nu kan han ju spela lite på playhousdisney.se han har alltid velat spela där, men det är för svårt då man bara har en sådan där ruta som man ska dra fingret i ;-) det är lite mer barnvänligt med mus.

Det enda tråkiga är att man måste koppla digitalkameran i en USB port, på lappen kan man ju bara stoppa in hela minneskortet i datorn och det är lite enklar.. men, men, man kan ju inte få allt här i världen :-)

Idag vaknade jag klockan sex av att J var hungrig och D grät i sin säng, så jag skyndade mig upp till honom förs för oftast går hans gråt att tysta med en napp, men jag kände genast på honom att han var sjuk. Så jag stoppade in nappen på honom och sprang ner och matade J för att få ryst i huset så jag kunde koncentrera mig på D sedan. Det visade sig att han hade 39.9... så alvedon till honom och sedan lägga honom mellan mig och karlen i dubbelsängen.

A hade feber i går kväll (också 39.9) men han var feberfri nu på morgonen.

Så klockan åtta då det var morgon i huset var jag ganska trött, så jag hade just lagt mig igen för att sova en timme till då jag fick ett sms av svägerskan om att hon skulle på stan... så det var bara att kliva upp igen och åka till stan :-)

Men det var jätte trevligt och jag fick lite saker gjorda också, jag lämnade tillbaka glasögonbågarna som jag lånat och lånade nya hos en annan optiker. Det är riktigt roligt att prova glasögon, särskilt då jag oftast har linser så jag kan köpa lite roligare glasögon och bara använda dem då det passar.

De förra bågarna som jag lånat hem gick inte hem hos mina pojkar... varken hos barnen eller karlen.. men denna gången så fastnade iaf A för två olika bågar som han tyckte att jag skulle köpa så det börjar ju bra iaf, så nu återstår det bara vad karlen tycker :-) för även om det är jag som skall ha dem så är det ju de som skall se mig, så det är ju viktigt att de tycker att de är fina också :-)

Annars så köpte jag faktiskt bara två mössor, en till mig och en till J. Jag tittade också på ett par snygga byxor till A som jag tror att jag skall köpa till honom i julklapp.. jättesnygga rödrutiga byxor med kedja på sidan. Och på barnens hus hittade jag mycket roliga saker som jag är sugen på att köpa till barnen i julklapp. Men jag ska inte förhasta mig och handla en massa nu innan vi har varit på toysRuss ;-) Det skall bli en rolig dag, att bara gå runt och frossa i leksaker :-)

Nu har barnen piggnat till lite, även om D fortfarande har feber, men nu är det stojigt här igen iaf, och just nu är det bil rally i vardagsrummet :-)

Väntar på nya datorn. Vi var ock köpte skärmen idag (22" platt skärm) det ska bli så skönt att kunna skriva riktiga inlägg och lägga lite mer tid på dem. Nu är det bara att skriva så fort man kan och spara och lägga ut eftersom datorn stänger av sig av sig själv.

Karlen kom hem klockan åtta i morse, han jobbade till klockan sex i morse och körde hem så fort han slutade, så har är mer död än levande. Han hade tänkt skynda sig in till stan och köpa en skärm under dagen men han var för trött för att köra bil så jag fick skjutsa honom. Och jag som hade tänkt promenera till grannarna och fika lite nybakat bröd då de är i bagarstugan hela dagen. Men, men, man får inte alltid som man vill. Nu ligger karlen och sover som en stock, nästan så att man blir avundsjuk :-)

Barnen är på strålande humör idag, så jag tror att de skall få en kaka efter mellis, bara för att de är så snälla :-)

Jag kollade på pojkarnas "gula kort" där det står vad de väger och hur långa de är, och jämförde dem med J:s

I 4månader: 7860g 64cm
A 4månader: 7166g 67cm
D 4månader: 5970g 62cm
också
J 4månader: 4970g 58cm

Det är klart att D var ju inte så stor häller (han är ju fortfarande väldigt liten) och J är ju tjej.. men hon är ändå en miniatyr bebis..

Tack för att du är min vän och finns där ute och tack för all hjälp med bloggen.. :-) den blir superfin :-)

Igår var vi på vägning och mätning av lilla J.. och hon är liten.

Hon blir fyra månader i morgon och väger nu 4970g och är 58cm lång. Som en halvstor nyfödd ungifär.
Man blir ju lite orolig då hon är så liten eftersom pojkarna växte så fort i början och blev storgrabbar nästan direkt, men distriktssköterskan var iaf inte särskilt orolig. J är ju glad, pigg, nöjd och fin, hon kissar bra, hon jollrar och viftar med armar och ben. Hon håller upp huvudet då hon ligger på mage  och hon sover lugnt på nätterna. Magen är inte svullen och armar och ben är runda och fina, så hon verkar ju må jätte bra och vara förnöjsam.

Men J:s mamma är orolig ändå.. lite orolig i hjärtat, för tänk om något är fel med lillan, tänk om hon inte tillgodogör sig maten som hon skall, tänk om det är för dålig kvallitet på maten?!

Vi fick en tid till baka redan om två veckor så då får vi se om hon vuxit på sig :-)

Jag vet att jag tar rätt beslut angående min operation, och idag ringde de och berättade att jag fått tid för operationen, Tisdag till veckan, och det känns verkligen att det är rätt beslut, men det är svårt att förtränga de där tankarna som säger "jag är ju bara 26år, det har ju gått så bra innan, kroppen mår nog inte så dåligt ändå, får bara karlen ett annat jobb så kan jag ju ta det mer lugnt under graviditeten så blir jag kanske inte sängliggande de sista två- tre månaderna.. osv.." För hur det än är så är man ganska bra på att föra sig själv bakom ljuset ;-)

Jag vet att det är endast av egoistiska orsaker som jag tvekar om operationen, det är mest bara vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna ändra mig som gör att jag tvekar. Samtidigt som det ju var just det jag ville uppnå med operationen, just det där att jag aldrig skall kunna ändra mig, eftersom jag inte får ändra mig..

Jag har ju fyra "friska" UNDERBARA och fantastiska barn, och det borde ju räcka. Som det är nu så känns det som att timmarna inte räcker till för att man skall hinna göra allt man vill hinna göra med barnen och allt de vill hinna göra tillsammans med mig, så att skaffa fler barn nu skulle vara enbart av egoistisk skäl, för att jag vill uppleva det igen..

Och jag vet ju också att det inte kan ges några garantier för att man får ett lika friskt barn igen som de andra fyra (absolut lika älskat, det går inte att ändra på) men det kanske blir ett barn med kolik, med allergier, med kromosom fel, eller med svåra sjukdomar.. På något vis rättfärdigar det inte beslutet att inte skaffa fler barn häller, alla barn är lika mycket välkomna här i min värld, men är det schyst mot barnet eller mot de andra fyra barnen som redan finns?!

Jag vet att A vill ha fler syskon och J kommer garanterat att vilja ha en lillasyster ;-)

Men jag är klar med barn. Tyvärr. På tisdag gäller det. Denna operation kommer garanterat att ältas lite till också.

Idag känner jag mig ambivalent inför min operation.. Är jag verkligen säker på vad jag vill, överväger fördelarna nackdelarna? hur mycket kommer jag att ångra mig om jag gör det och hur mycket kommer jag att ångra om jag inte gör det. Hur mycket av mitt beslut att göra det kommer från vad andra förväntar sig av mig och hur mycket är verkligen mina egna tankar.. vad tycker jag är värre egentligen att svika mig själv eller att svika alla andra som uppenbarligen har väldigt stor bestämmande rätt övermig trotts att jag är vuxen.

Jag vet att operationen är det bästa beslutet rent praktiskt, men inte emotionellt.. vilken känsla ska man följa?

jag visste att de här tankarna skulle komma, men jag trodde att det skulle dröja till efter operationen så att jag inte hade någon möjlighet att ändra mig ;-)

Man har ju bara ett liv, ska man inte få leva det som man vill då, kan man inte få tänka att allt löser sig och blir bra ändå, måste man vara förståndig alltid, måste man lyssna på alla andra hela tiden (nää, jag vet att  man inte måste det) men det är så svårt att låta bli. Hur kan man svika andra genom att leva som man själv vill?

Så återigen, vad är värre, att svika andra eller att svika sig själv???!!???

Det har varit en bra natt och morgon, jag har fått sova ordentligt och jag slapp vakna av ljudet av en elefanthjord på övervåningen (ibland funderar jag på att sätta heltäckningsmatta där uppe så att det inte lever om så mycket då de springer). Anledningen till att jag har fått sova så bra är att I kissade i sängen natten mot idag och att jag var för trött för att renbädda mitt i natten, så det blev bara en snabb dusch och sedan fick han sova på karlens sida i dubbelsängen, vilket medförde att han inte var uppe och lekte med A klockan fem i morse.

Jag är egentligen emot att ha barn i sängen, det blir så trångt och stökigt, också skall jag vara rädd att ligga ihjäl dem ;-) Så då mina barn kommit smygandes på nätterna då de drömt mardrömmar eller liknande så har jag följt dem till baka till deras sängar. Jag har nog varit ganska hård rent allmänt då det gäller sängläggandet och sovrutiner tror jag, men det har nog varit bra för det har alltid fungerat  utan problem.

Alla pojkarna lägger sig halv sex (jag vet att ni tycker att det är tidigt, men jag utmanar er att dels försöka få dem i säng då de är övertrötta och sedan att hålla dem på bra humör dagen efter om de fått vara uppe för sent). Då pyjamasar är på och tänder är borstade så är det sängläge som gäller, alla lampor skall vara släckta och alla leksaker bortplockade och alla munnar stängda (om det inte krävs att munnen är öppen för att man skall kunna andas). Och då de är lagda så skall de ligga kvar. Så hos oss tar sängläggningen max tio minuter effektiv tid, dvs blöjbyten, duschning, tandborstning och omstoppning. Eventuell bokläsning gör vi klar innan själva läggningen eftersom pojkarna vet att 17.30 är det dags att sova och den regel tummar vi endast på om vi är borta eller om det är tex julafton.

Enda gången barnen har fått komma ner efter sängdags är då de är sjuka, tex jätte hög feber, magsjuka eller krupp.

Som sagt så har många åsikter om detta, dels att de läggs alldelens för tidigt och att de inte får sova i våran säng om de vaknar, och jag har fått höra långa utlägg om hur mysigt det är med barn i sängen och hur trygga och stabila ungarna blir... Som om man blir harig och mesig för att man sover i sin egen säng i ett mörkt rum då?! mina barn är så pass stabila och trygga att de klarar av att somna själva och sova själva hela natten utan mig. Jag känner ingen som har så snabba och välfungerande rutiner som vi (om det nu är det man vill ha, man kanske gillar att dra ut på läggandet i två- tre timmar) och mina barn vet alltid vad som gäller, så det behöver inte uppstå förvirring och oroligheter på kvällarna.

Tidigare har de sovit till sju- halvåtta iaf på morgnarna trotts att de lägger sig halv sex, men nu för tiden så vaknar de tidigare (D hade nog kunnat sova längre om han inte blev väckt av de andra) men det enda som händer om man lägger dem senare är att de blir grinigare dagen efter, för de sover inte längre för det. Det blir ju rutin att stiga upp tidigt efter som vi måste göra det på veckorna.

Men som sagt så gjorde vi ett undantag i natt och det gick faktiskt bra. Nu ser det ut som att jag talar emot mig själv som säger att det blev lugnare och alla sov bättre för att I sov nere, men så var det inte, I vaknade vid 06.30 ändå och 06.50 då väckarklockan ringde så satt A inne hos D och tjolrade. Enda skillnaden var att det var tyst i huset eftersom att A och I inte befann sig på samma våning. Så det är nog så det måste lösas, vi får börja ha I nere i bäddsoffan på nätterna ;-)

Nu var det verkligen slut på sötebrödsdagarna. Jag trodde att det var allvaret som knackade på dörren då karlen skulle börja ligga borta mellan söndag och torsdag, men nu har det ändrats.... till det sämre....

Trodde inte att det gick göra det sämre än vad det var, men det gick det visst.
Nu åker han mitt på dagen på Söndag och kommer hem måndag kväll, sover hemma på tisdag dag då barnen är på dagis och skolan och sedan åker han på aftonen och är borta över Onsdag då barnen är hemma, kommer hem Onsdag kväll och sover på Torsdag dag då barnen är i skolan och på dagis och åker sedan och jobbar hela fredag då barnen är hemma.

Dels blir detta jobbigt för mig då jag är ensam alla dagar då barnen är lediga och dels så blir det ju tråkigt för karlen som aldrig får träffa sina barn. Men det är väl så då man har en chef som inte har barn och arbetskamrater som har stora barn. Är man relativt ny i företaget, i minoritet och har en grym arbetsmoral, så tar man vilken skit som helst. Ja, ja.. det är ju bara för i år, efter jul så... hittar de garanterat på något ännu värre... >:-[

+ att karlsloken vill att jag ska jobba i sommar då han är ledig.. eftersom jag har semester nu liksom ;-)