åter grydde morgonen.
Men idag var det inte så roligt att vakna.. lilla J är tät i näsan och jag har mjölkstockning :-(
Dels är det ju synd om lilla J för att hon är tät i näsan och dels är det ju synd om mig som har mjölkstockning, men sedan är det ju även synd om oss båda samtidigt då hon inte kan suga nog hårt för att få bort det som är stockat så hon får jobba länge för maten och sedan blir det ju mer synd om mig också då, för då försvinner ju inte det onda.
Det är vid sådana här tillfällen som man ifrågasätter varför man kämpar med amningen, det finns ju så bra ersättning, och det gör inte ett dugg ont att mata med flaska. Men är man tjurig så är man. Och eftersom detta är sista barnet så skulle amningen bara fungera eftersom den inte fungerat alls med de andra tre, så nu har jag kämpat och kämpat.
I sommar har det varit jätte skönt att kunna amma henne, då man varit på stranden eller i stugan där det inte finns rent vatten i kranen utan bara sjövatten, då är det skönt att slippa dra med sig termosar och pulver och vatten att diska flaskor och nappar i.
Och under rötmånaden är det skönt att veta att det inte finns någon möjlighet att det finns någon liten rest kvar som har surnat då lillan skall äta. Och då jag har hittat små larver i pulvermoset så känns det bra att veta att man slipper använda vällingpulver då man inte vet vilka kryp det kan innehålla såhär på sommaren.
Men då man har 39graders feber och karlen skall på jobbet och man vet att man blir ensam med fyra vildar och en hund som skall ha uppmärksamhet, mat, lite tröst ibland och mycket medlade i alla strider som uppstår under dagen.. och sedan det där med duschning, tandborstning och sängläggning.. *suck* Det är då man funderar om det verkligen är värt det.
(men jag vet ju att lillan får den bästa tänkvärda maten iaf, får trösta mig med det)
Dels är det ju synd om lilla J för att hon är tät i näsan och dels är det ju synd om mig som har mjölkstockning, men sedan är det ju även synd om oss båda samtidigt då hon inte kan suga nog hårt för att få bort det som är stockat så hon får jobba länge för maten och sedan blir det ju mer synd om mig också då, för då försvinner ju inte det onda.
Det är vid sådana här tillfällen som man ifrågasätter varför man kämpar med amningen, det finns ju så bra ersättning, och det gör inte ett dugg ont att mata med flaska. Men är man tjurig så är man. Och eftersom detta är sista barnet så skulle amningen bara fungera eftersom den inte fungerat alls med de andra tre, så nu har jag kämpat och kämpat.
I sommar har det varit jätte skönt att kunna amma henne, då man varit på stranden eller i stugan där det inte finns rent vatten i kranen utan bara sjövatten, då är det skönt att slippa dra med sig termosar och pulver och vatten att diska flaskor och nappar i.
Och under rötmånaden är det skönt att veta att det inte finns någon möjlighet att det finns någon liten rest kvar som har surnat då lillan skall äta. Och då jag har hittat små larver i pulvermoset så känns det bra att veta att man slipper använda vällingpulver då man inte vet vilka kryp det kan innehålla såhär på sommaren.
Men då man har 39graders feber och karlen skall på jobbet och man vet att man blir ensam med fyra vildar och en hund som skall ha uppmärksamhet, mat, lite tröst ibland och mycket medlade i alla strider som uppstår under dagen.. och sedan det där med duschning, tandborstning och sängläggning.. *suck* Det är då man funderar om det verkligen är värt det.
(men jag vet ju att lillan får den bästa tänkvärda maten iaf, får trösta mig med det)
Kommentarer
Postat av: Svägerskan
Pappa upp i dagen :-)
Trackback
