minafyra

Har tänkt en del på det här med psykisk ohälsa nu då jag inte är ensammän om det längre ;-)

Varför är det egentligen något fult? varför är det så tabu att prata om sina psykiska ohälsa då man kan ringa till chefen och säga att man har diarré utan att blinka (inte jag då, men andra kan) men att ringa till chefen och säga att man är deprimerad det är jätte svårt för de flesta.

Då jag väntade J hade jag  två problem, jag var sjukskriven för utmattningssymtom så det var jätte jobbigt att berätta för folk att vi väntade J för reaktionen "jaha, så det orkar du, men du orkar inte jobba..!" är ju inget man vill ha då man berättar en glad nyhet. För även om hon kom som en överraskning även för oss, den lilla filuren, så är hon ju ändå så himla önskad och älskad. Det andra problemet var ju min läkare och min samtals kontakt och alla andra inom vården, för lite orolig blir man ju att de skall ifrågasätta om man verkligen är kapabel att ta hand om ett barn och i detta fallet rör det sig ju om fyra barn under sju år. På heltid och ofta ensam dessutom.

Men läkaren sa att det var vanligt med dessa problem, att det var många som hade samma problem som jag och var ypperliga föräldrar och min samtalskontakt försäkrade att det inte fanns någon där som trodde att jag inte klarade av att ta hand om mina barn. Men då det sedan skulle skrivas vårdplan för BB så var jag där igen och kände mig utlämnad och skämdes för att det skulle stå i min journal att jag dels ätit psykmedecin och att jag behövde lugn och ro och några extra dagar på BB pga min historik där jag blivit manisk efter mina förlossningar. Och då de började proppa in flera mammor i samma sal medan jag låg helt själv och myste i fem dagar så skämdes jag ändå mer.

Om jag hade haft en "riktig" sjukdom/skada som man hade kunnat se och förklara så hade jag inte skämts (tror jag) då hade jag ju haft något att visa på, nu får folk bara ta mig på orden då jag säger hur jag känner och mår, och alla vet ju hur man blir bemött då man är "utbränd" för den sjukdomen finns ju inte, eller "fibromyalgi", det får man inte godkänt av försäkringskassan för det går inte att visa.

Jag vet att det finns de i min närhet som hälls ser att man talar tyst om sådant här, särskilt pga att jag har barn (som inte far illa av mitt mående så pass klar är jag att jag ser till att de har det bra alltid) men jag måste ju få leva ett normalt liv och ha möjlighet att ha allt som alla andra har även om jag är sjuk?!?

Jag vet inte vad man skall göra åt saken dock då jag själv ser det som lite tabu. Då jag själv har svårt att prata om känslor och även om fysiska sjukdomar och krämpor, jag har svårt att säga vissa ord och jag har svårt att prata i telefon. Jag har inte under de fem år jag varit tillsammans med min man sagt till honom med min röst att jag älskar honom, jag kan skriva det och mena det och visa det, men inte få orden över mina läppar. Jag har en spärr. Mmm, då jag tänker på det så är jag nog väldigt, väldigt Psykiskt sjuk :-P