kalas
Hem komna från kalaset..
Vi pratade med barnen vid middagen om att de skulle sköta sig bra, inget gnäll på kalaset, inget bråk då vi skulle hemma, och inget flänn om jag tex skulle ropa på A efter som han inte skulle veta varför jag ropat förns han hade kommit och hört vad jag hade att säga.
Allt gick bra, de skötte sig så fint, de fikade, tvättade sig och sedan lekte dom tyst och snällt, iaf I och A, D däremot bråkade lite med sin kusin och tog hennes vagn och liknande så hon blev tvungen att gråta i frustration över elaka D några gånger under kvällen. Men förutom det var det bara trevligt.
Så skulle vi då hem, alla barn kom till hallen, ingen gnällde, A frågade om han fick spela på min telefon då vi åkte hem, men jag hade inte telefonen med mig så det gick ju inte, så han frågade karlen som inte häller hade någon telefon... och då bröt det ju lös..
På vägen hem förklarade jag för honom hur onödigt det är att skrika och gråta över något som inte går att ändra på, att det inte hjälper att skrika då telefonerna inte mirakulöst dyker upp för det. Han förstod det sa han..
Och det gjorde han alldeles säkert, han förstod precis vad jag menade och han tänker alldeles säkert att han aldrig skall göra så igen.. men, men, han är ju inte fullt 7år så garanterat kommer det att hända igen, igen och åter igen. (Vi lekte den oerhört stimulerande och roliga(?!) leken "farfars kalsonger" och sjöng med i sångerna på radion istället för att spela telefon-spel)
Det är tur att det är så pass sällan vi har dessa bråk. Nästan så att man hinner glömma mellan gångerna. För trotts att mina pojkar är riktiga vildar som bara kan ha leksaker i massivt järn och borstat stål om de skall hålla längre än max tre kvart (idag rev de sönder ett pannunderlägg och igår rev de sönder tre st fotoramar var av en var en stor ram som jag hade en förstoring av A:s ett års kort i) så är de ändå helt ok att ha bland folk, dom funkar bra på dagis och nu då A blivit lite äldre så fungerar även han bra i större grupper med människor, som på skolan, trotts att jag inte är med.
Det är alltid skönt då man kan titta på sina barn och känna att man nog ändå har lyckats ganska bra att rusta dem för umgänge med andra människor, även om det inte alltid känns så då man sliter sitt hår i frustration där på kvällskvisten då de bara sprungit runt och skrikit i fallsett hela dagen. ;-) Mina små puss ungar.
Vi pratade med barnen vid middagen om att de skulle sköta sig bra, inget gnäll på kalaset, inget bråk då vi skulle hemma, och inget flänn om jag tex skulle ropa på A efter som han inte skulle veta varför jag ropat förns han hade kommit och hört vad jag hade att säga.
Allt gick bra, de skötte sig så fint, de fikade, tvättade sig och sedan lekte dom tyst och snällt, iaf I och A, D däremot bråkade lite med sin kusin och tog hennes vagn och liknande så hon blev tvungen att gråta i frustration över elaka D några gånger under kvällen. Men förutom det var det bara trevligt.
Så skulle vi då hem, alla barn kom till hallen, ingen gnällde, A frågade om han fick spela på min telefon då vi åkte hem, men jag hade inte telefonen med mig så det gick ju inte, så han frågade karlen som inte häller hade någon telefon... och då bröt det ju lös..
På vägen hem förklarade jag för honom hur onödigt det är att skrika och gråta över något som inte går att ändra på, att det inte hjälper att skrika då telefonerna inte mirakulöst dyker upp för det. Han förstod det sa han..
Och det gjorde han alldeles säkert, han förstod precis vad jag menade och han tänker alldeles säkert att han aldrig skall göra så igen.. men, men, han är ju inte fullt 7år så garanterat kommer det att hända igen, igen och åter igen. (Vi lekte den oerhört stimulerande och roliga(?!) leken "farfars kalsonger" och sjöng med i sångerna på radion istället för att spela telefon-spel)
Det är tur att det är så pass sällan vi har dessa bråk. Nästan så att man hinner glömma mellan gångerna. För trotts att mina pojkar är riktiga vildar som bara kan ha leksaker i massivt järn och borstat stål om de skall hålla längre än max tre kvart (idag rev de sönder ett pannunderlägg och igår rev de sönder tre st fotoramar var av en var en stor ram som jag hade en förstoring av A:s ett års kort i) så är de ändå helt ok att ha bland folk, dom funkar bra på dagis och nu då A blivit lite äldre så fungerar även han bra i större grupper med människor, som på skolan, trotts att jag inte är med.
Det är alltid skönt då man kan titta på sina barn och känna att man nog ändå har lyckats ganska bra att rusta dem för umgänge med andra människor, även om det inte alltid känns så då man sliter sitt hår i frustration där på kvällskvisten då de bara sprungit runt och skrikit i fallsett hela dagen. ;-) Mina små puss ungar.
Kommentarer
Trackback
