äntligen.. :-D
Skulle vilja skriva äntligen är vi friska, men så roligt skall vi inte ha.. men det har hänt en annan rolig sak idag.
Mitt i all bedrövelse och misär (inte fullt så mycket misär nu dock eftersom vi trotsade våran feber och hjälptes åt att städa, damsuga och vädra nedervåningen idag) på väg till skötbordet för en tempning så gjorde pappan i familjen en trött och säkert relativt irriterad grimage till lillan som sken upp och SKRATTADE, hon skrattade högt för första gången någonsin :-)
Trotts den 38gradiga febern (det är ju inte särskilt mycket, men hon är ju trött efter förra svängen feber som hon blev fri ifrån i förrgår) så orkade hon förgylla våran dag och skratta åt oss. Vi lyckades få tyst på pojkarna som pratade om jätteviktiga saker i munnen på varandra så att de också skulle få höra, och det höjde faktiskt stämningen på dagen.
Så den urläckra middagen bestående av stekt korv och stekt potatis (faktiskt betydligt godare såhär i sjukdomstider än vad lammfärsbiffar och ädelost sås, som vi åt i går, var) åts ändå med glädje och hopp om livet trotts att både jag, D och A satt och hoppade och frös pga våran feber. Men vi såg iaf lite gladare ut och skojade lite med varandra också.
I har vi utlånad till farmor, han fick åka dit trotts att han var sjuk, världens snällaste farmor tyckte att han kunde behöva få vara lite själv och bli frisk i lugn och ro, och jag tror nog att han har det super bra där, igår då vi ringde för att kolla hur det gått med honom så låg han och såg byggare bob på dvd, långt efter sin sovtid ;-) och idag hade han inte tid att prata med pappa i telefonen så han längtar nog inte hem det minsta :-)
Jag och A har fördrivit tiden idag genom att spela legostarwars, en och en halv timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Mer klarar inte A:s ögon (vi har kollat upp varför han blir så röd runt ögonen men läkaren på ögonmottagningen hittade inget konstigt, han har nog bara tunn hud runt ögonen, då han gråter blir han också jätte röd och irriterad runt ögonen) Och mer hade nog inte min och A:s relation häller klarat för man kan nämligen förstöra för varandra om man går åt olika håll i spelet, vilket vi gör hela tiden, och det är väldigt irriterande.
Återigen så är jag ju ingen tålmodig och pedagogisk mamma (men dock en kyckling mamma utan dess like, men det hör inte hit) så då vi spelar tillsammans så hade man nog lätt kunna tro att vi var syskon och inte att jag var en förståndig vuxen.. inte så att jag skriker åt honom, men vi gnäller ganska mycket båda två över vad den andra gör. A anklagar mig för alla sina misslyckanden och jag blir irriterad då han inte förstår att vi måste göra som jag vill eftersom att jag kan läsa så att jag vet vad som förväntas av oss, dock har han sett filmen, men det har inte jag så där har han ett försprång + att han är duktigare på pressitionsgrejerna i spelen, typ balansera och hoppa över stup utan att ramla ner, medan jag är lite mer logisk och nitisk så jag spelar betydligt mer noga och rakt på sak. Egentligen borde vi ju kompensera varandra riktigt bra, men vi är alldeles för tjuriga och har alldeles för hett humör båda två.. stackars A som skall måsta vara så lik mig..
Det roliga med A är att jag och han har precis samma humor (risken finns väl att jag är ganska barnslig) han har en helt annan humor än de flesta/alla andra sexåringar som jag har träffat, han har redan det där med ironi och han kan tänka ett steg längre som jag inte har sett hos andra sexåringar, bland annat då vi var ute och gick jag och han och han undrade varför maskarna kröp upp på asfalten då det regnade, detta samtal urartade ganska fort och började handla om hur det hade varit om maskar hade ben eller vingar. Tex om man var ute och cyklade och fick en mask i munnen så där som man kan få med flugor, eller hur svårt det skulle vara att fiska med maskarna om de gjorde spjärn med benen då man skulle sätta dem på kroken och sedan då man kastade i kroken för att fiska så flög masken iväg med kroken så att man aldrig fick ner den i vattnet.
Andra barn som jag har försökt skoja så med tar det på allvar och tycker att man är knäpp, för vadå, maskar har ju inte vingar och inte ben.. jag tror inte att det har med barnens fantasi att göra eftersom de flesta andra barn är betydligt bättre på att leka fantasilekar än vad A är, utan det måste ha något med hans sätt att tänka att göra. Han ser skillnad på skämt och verklighet på samma sätt som vuxna gör (och precis som för vuxna så förstår han ju såklart inte alla skämt och inte all ironi) det kanske är för att jag och han har umgåtts så mycket och för att jag alltid har behandlat honom som en jämbördig, medan vi tex alltid har behandlat I på ett helt annat sätt och han är även på ett helt annat sätt, han har tex ingen själv ironi den pojken. Eller så är det så att jag behandlat dem på olika sätt för att de är så olika och I aldrig skulle ha kunnat lära sig tex själv ironi utan oavsett hur jag behandlat honom ändå hade sagt "jag heter inte gullegris jag heter I" med väldigt viktig röst. Han går inte att skoja med, för han är bara I varken mer eller mindre.
Alla barn är ju olika och även om man älskar sina barn precis lika mycket, så är det ju ändå av olika anledningar, och en av A:s stora + är hans skarpa hjärna ;-)
Min super vackra A
Mitt i all bedrövelse och misär (inte fullt så mycket misär nu dock eftersom vi trotsade våran feber och hjälptes åt att städa, damsuga och vädra nedervåningen idag) på väg till skötbordet för en tempning så gjorde pappan i familjen en trött och säkert relativt irriterad grimage till lillan som sken upp och SKRATTADE, hon skrattade högt för första gången någonsin :-)
Trotts den 38gradiga febern (det är ju inte särskilt mycket, men hon är ju trött efter förra svängen feber som hon blev fri ifrån i förrgår) så orkade hon förgylla våran dag och skratta åt oss. Vi lyckades få tyst på pojkarna som pratade om jätteviktiga saker i munnen på varandra så att de också skulle få höra, och det höjde faktiskt stämningen på dagen.
Så den urläckra middagen bestående av stekt korv och stekt potatis (faktiskt betydligt godare såhär i sjukdomstider än vad lammfärsbiffar och ädelost sås, som vi åt i går, var) åts ändå med glädje och hopp om livet trotts att både jag, D och A satt och hoppade och frös pga våran feber. Men vi såg iaf lite gladare ut och skojade lite med varandra också.
I har vi utlånad till farmor, han fick åka dit trotts att han var sjuk, världens snällaste farmor tyckte att han kunde behöva få vara lite själv och bli frisk i lugn och ro, och jag tror nog att han har det super bra där, igår då vi ringde för att kolla hur det gått med honom så låg han och såg byggare bob på dvd, långt efter sin sovtid ;-) och idag hade han inte tid att prata med pappa i telefonen så han längtar nog inte hem det minsta :-)
Jag och A har fördrivit tiden idag genom att spela legostarwars, en och en halv timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Mer klarar inte A:s ögon (vi har kollat upp varför han blir så röd runt ögonen men läkaren på ögonmottagningen hittade inget konstigt, han har nog bara tunn hud runt ögonen, då han gråter blir han också jätte röd och irriterad runt ögonen) Och mer hade nog inte min och A:s relation häller klarat för man kan nämligen förstöra för varandra om man går åt olika håll i spelet, vilket vi gör hela tiden, och det är väldigt irriterande.
Återigen så är jag ju ingen tålmodig och pedagogisk mamma (men dock en kyckling mamma utan dess like, men det hör inte hit) så då vi spelar tillsammans så hade man nog lätt kunna tro att vi var syskon och inte att jag var en förståndig vuxen.. inte så att jag skriker åt honom, men vi gnäller ganska mycket båda två över vad den andra gör. A anklagar mig för alla sina misslyckanden och jag blir irriterad då han inte förstår att vi måste göra som jag vill eftersom att jag kan läsa så att jag vet vad som förväntas av oss, dock har han sett filmen, men det har inte jag så där har han ett försprång + att han är duktigare på pressitionsgrejerna i spelen, typ balansera och hoppa över stup utan att ramla ner, medan jag är lite mer logisk och nitisk så jag spelar betydligt mer noga och rakt på sak. Egentligen borde vi ju kompensera varandra riktigt bra, men vi är alldeles för tjuriga och har alldeles för hett humör båda två.. stackars A som skall måsta vara så lik mig..
Det roliga med A är att jag och han har precis samma humor (risken finns väl att jag är ganska barnslig) han har en helt annan humor än de flesta/alla andra sexåringar som jag har träffat, han har redan det där med ironi och han kan tänka ett steg längre som jag inte har sett hos andra sexåringar, bland annat då vi var ute och gick jag och han och han undrade varför maskarna kröp upp på asfalten då det regnade, detta samtal urartade ganska fort och började handla om hur det hade varit om maskar hade ben eller vingar. Tex om man var ute och cyklade och fick en mask i munnen så där som man kan få med flugor, eller hur svårt det skulle vara att fiska med maskarna om de gjorde spjärn med benen då man skulle sätta dem på kroken och sedan då man kastade i kroken för att fiska så flög masken iväg med kroken så att man aldrig fick ner den i vattnet.
Andra barn som jag har försökt skoja så med tar det på allvar och tycker att man är knäpp, för vadå, maskar har ju inte vingar och inte ben.. jag tror inte att det har med barnens fantasi att göra eftersom de flesta andra barn är betydligt bättre på att leka fantasilekar än vad A är, utan det måste ha något med hans sätt att tänka att göra. Han ser skillnad på skämt och verklighet på samma sätt som vuxna gör (och precis som för vuxna så förstår han ju såklart inte alla skämt och inte all ironi) det kanske är för att jag och han har umgåtts så mycket och för att jag alltid har behandlat honom som en jämbördig, medan vi tex alltid har behandlat I på ett helt annat sätt och han är även på ett helt annat sätt, han har tex ingen själv ironi den pojken. Eller så är det så att jag behandlat dem på olika sätt för att de är så olika och I aldrig skulle ha kunnat lära sig tex själv ironi utan oavsett hur jag behandlat honom ändå hade sagt "jag heter inte gullegris jag heter I" med väldigt viktig röst. Han går inte att skoja med, för han är bara I varken mer eller mindre.
Alla barn är ju olika och även om man älskar sina barn precis lika mycket, så är det ju ändå av olika anledningar, och en av A:s stora + är hans skarpa hjärna ;-)
Min super vackra A
Kommentarer
Trackback
