en länk till den inre världen..
http://www.metrobloggen.se/panic
Min kusin har börjat blogga om sitt liv som manodepressiv (bipolär sjukdom) och har fått grym respons för sin blogg, folk verkar vara intresserade av att läsa om denna underliga åkomma. För den är underlig, det kan jag intyga.
Jag kan säga nu i detta inlägg att jag också har diagnosen bipolär sjukdom, närmare bestämt bipolär2, som är den mildare formen. Den gör att jag blir deprimerad och tung i sinnet, periodvis vill jag helst bara leva i mina egna tankar där jag har en annan värld som jag kan styra själv. Jag har svårt att ha ett vanligt jobb då jag går in för jobbet till 180% och efter några månader så orkar jag inte mer och blir sjukskriven för utmattningssymtom. Då J föddes hade jag varit sjukskriven i över ett och ett halvt år.
Många grejer som folk tar för givet har jag väldigt svårt för, tex ömhetsbevis (av någon anledning, förmodligen för att jag inte är värd dem) jag kan inte ta komplimanger och jag är aldrig, aldrig nöjd. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får höra att jag ser bra ut, eller att jag är duktig eller liknande, för jag vet ju innerst inne att det inte är sant ;-) för jag ser ju att jag inte är snygg, jag ser ju att kläderna aldrig sitter bra och jag ser ju att jag aldrig är lika duktig som någon annan. Jag kan aldrig bli bäst och aldrig få tillräckligt med bekräftelse. Jag är grymt svartsjuk, riktigt, riktigt svartsjuk och måste veta att jag är snyggast och snällast och bäst, och då jag får bekräftelsen så skrattar jag bort den, för det är ju ändå inte sant..
Jag är förmodligen i princip omöjlig att leva ihop med. Och har förmodligen träffat världens i särklass underbaraste människa som orkar leva med mig och verkligen älska mig trotts att jag är yber jobbig.
Och för att vara manodepressiv skall man ju ha de där maniska perioderna också, och det har jag, men de är kortare och mindre intensiva än de depressiva. men jag kan se såhär i backspegeln att det är under de maniska perioderna som jag har flyttat hemifrån, skaffat katt, flyttat otaliga gånger, skaffat barn, bytt jobb, byt man i livet. skaffat fler barn ;-) köpt ett jättestort hus i skogen. Målat om tre rum i huset på nätterna medan barnen sov, mannen jobbade i andra delen av landet och jag jobbade heltid på dagarna. (då D var fyra månader gammal). Så de har funnits där, men det är de tunga perioderna jag lider mest av.
Jag har inte särskilt mycket ångest, inte sådär så att jag lider av det fysiskt...
Detta är inget jag kommer att skriva om i min blogg fortsättningsvis om det inte blir angeläget, jag vill fokusera på allt det underbara i mitt liv. Mina barn och min man och mina vänner. Inte för att jag vill gömma och hymla om mitt liv, utan bara för att jag vill minnas allt det bra, och dela det bra med alla som vill dela det med mig.
Men jag tycker att min kusin är en stark människa (egentligen är jag allergisk mot den benämningen då jag själv alltid får höra att jag är stark trotts att jag är så svag, så svag inuti) och jag är glad att det hjälper honom att skriva om sina problem, och att han har hittat det forum som han behöver. Hans problem påminner mycket om mina då man läser hans blogg sådär som man läser, alla ord som de står från vänster till höger osv. Men då jag läser djupare och ordentligt och allt som han skrivit så ser jag ju att han har det precis tvärt om mot för mig. Han lider mest av ångest och han har mycket maniska perioder.
Så är ni intresserade av att läsa om denna underliga sjukdom så är http://www.metrobloggen.se/panic
bloggen för er. En jätte bra och välskriven blogg :-)
Min kusin har börjat blogga om sitt liv som manodepressiv (bipolär sjukdom) och har fått grym respons för sin blogg, folk verkar vara intresserade av att läsa om denna underliga åkomma. För den är underlig, det kan jag intyga.
Jag kan säga nu i detta inlägg att jag också har diagnosen bipolär sjukdom, närmare bestämt bipolär2, som är den mildare formen. Den gör att jag blir deprimerad och tung i sinnet, periodvis vill jag helst bara leva i mina egna tankar där jag har en annan värld som jag kan styra själv. Jag har svårt att ha ett vanligt jobb då jag går in för jobbet till 180% och efter några månader så orkar jag inte mer och blir sjukskriven för utmattningssymtom. Då J föddes hade jag varit sjukskriven i över ett och ett halvt år.
Många grejer som folk tar för givet har jag väldigt svårt för, tex ömhetsbevis (av någon anledning, förmodligen för att jag inte är värd dem) jag kan inte ta komplimanger och jag är aldrig, aldrig nöjd. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får höra att jag ser bra ut, eller att jag är duktig eller liknande, för jag vet ju innerst inne att det inte är sant ;-) för jag ser ju att jag inte är snygg, jag ser ju att kläderna aldrig sitter bra och jag ser ju att jag aldrig är lika duktig som någon annan. Jag kan aldrig bli bäst och aldrig få tillräckligt med bekräftelse. Jag är grymt svartsjuk, riktigt, riktigt svartsjuk och måste veta att jag är snyggast och snällast och bäst, och då jag får bekräftelsen så skrattar jag bort den, för det är ju ändå inte sant..
Jag är förmodligen i princip omöjlig att leva ihop med. Och har förmodligen träffat världens i särklass underbaraste människa som orkar leva med mig och verkligen älska mig trotts att jag är yber jobbig.
Och för att vara manodepressiv skall man ju ha de där maniska perioderna också, och det har jag, men de är kortare och mindre intensiva än de depressiva. men jag kan se såhär i backspegeln att det är under de maniska perioderna som jag har flyttat hemifrån, skaffat katt, flyttat otaliga gånger, skaffat barn, bytt jobb, byt man i livet. skaffat fler barn ;-) köpt ett jättestort hus i skogen. Målat om tre rum i huset på nätterna medan barnen sov, mannen jobbade i andra delen av landet och jag jobbade heltid på dagarna. (då D var fyra månader gammal). Så de har funnits där, men det är de tunga perioderna jag lider mest av.
Jag har inte särskilt mycket ångest, inte sådär så att jag lider av det fysiskt...
Detta är inget jag kommer att skriva om i min blogg fortsättningsvis om det inte blir angeläget, jag vill fokusera på allt det underbara i mitt liv. Mina barn och min man och mina vänner. Inte för att jag vill gömma och hymla om mitt liv, utan bara för att jag vill minnas allt det bra, och dela det bra med alla som vill dela det med mig.
Men jag tycker att min kusin är en stark människa (egentligen är jag allergisk mot den benämningen då jag själv alltid får höra att jag är stark trotts att jag är så svag, så svag inuti) och jag är glad att det hjälper honom att skriva om sina problem, och att han har hittat det forum som han behöver. Hans problem påminner mycket om mina då man läser hans blogg sådär som man läser, alla ord som de står från vänster till höger osv. Men då jag läser djupare och ordentligt och allt som han skrivit så ser jag ju att han har det precis tvärt om mot för mig. Han lider mest av ångest och han har mycket maniska perioder.
Så är ni intresserade av att läsa om denna underliga sjukdom så är http://www.metrobloggen.se/panic
bloggen för er. En jätte bra och välskriven blogg :-)
Jo, jag läste förresten någon gång att man kunde läsa folks inre genom att se på hur de sover, tex så sover trygga människor på mage, utåtriktade människor på rygg och människor som behöver mer trygghet sover på sidan, järna i fosterställning. Själv sover jag hopkurad till en sådan liten boll att jag hade rymts i D:s spjälsäng, trotts mina 171cm, så det kanske ligger något i det. Om du läser detta kusinen så skulle det vara kul att veta hur du sover ;-)
Kommentarer
Trackback
