Onsdag igen..
Så var det onsdag igen, slappar dagen.. småkillarna är hemma och myser runt utan några krav (och med väldigt lite rutiner) Onsdag är nästan mer helg här, än vad helgen är :-D
Jag tror inte att det är så att A är så uppåtväggarna att han drar igång en massa bråk då han är hemma, men det blir ett helt annat liv på barnen då alla är här. Jag tror att A:s blotta närvaro triggar de små killarna till att varvaupp till det maximala. För A är egentligen väldigt lugn och sitter järna och ritar eller bygger puzzel, MEEEN (som Tony Irving skulle ha sagt) han har ju den där korta stubinen som kommer i rakt nedstigande led från mig (ska inte skriva här i vilken generation den genen startade men jag tror att den sträcker sig en bit bakåt i tiden) så han kan sitta där och rita och störa sig något magiskt över vad de små killarna gör i vardagsrummet och tillslut (ganska genast oftast) så brinner han av och skriker åt dem och kriget är i full gång.
Jag tror dessutom att de små killarna tycker att det är roligt att reta honom för de skall vara runt honom hela tiden.
Egentligen är det ju jätte skönt att de älskar varandra så mycket, för även om de alltid är smågnabb och höga röster, så har de aldrig slagits, A har puttats lite och I har bitit A i ryggen en gång (men det var nog mest av kärlek då de satt och mös i fåtöljen), och en och annan flathand i ryggen kan ha förekommit, men aldrig att de har slagits med knytnävar eller brottats på allvar. Så jag måste ju säga att jag är väldigt förskonad från bråk ändå.
Och då de verkligen gäller så ställer dom upp för varandra, som den gången då A bröt ihop då jag hotade med att lämna D på fotbollsträningen, och varje morgon då jag väcker småkillarna så är det första de frågar om A har åkt till skolan och då jag hämtar dem på dagis så undrar de om A har kommit med taxin.
Vad himla glad jag blir då jag tänker på det egentligen, vilken tur jag har som sluppit all syskon rivalitet och svartsjuka. Måste bara minnas det då de skriker i falsett allihop pga av en skitsak som tex att någon råkade passera tv:n i ett kritiskt ögonblick av tiger och nalle phu. För då glömmer man lätt hur underbara de är och faller in i den där känslan av vanmakt över att det alltid skall vara sånt gräsligt liv här hemma ;-)
Såhär mysiga är de med varandra ;-)
Jag tror inte att det är så att A är så uppåtväggarna att han drar igång en massa bråk då han är hemma, men det blir ett helt annat liv på barnen då alla är här. Jag tror att A:s blotta närvaro triggar de små killarna till att varvaupp till det maximala. För A är egentligen väldigt lugn och sitter järna och ritar eller bygger puzzel, MEEEN (som Tony Irving skulle ha sagt) han har ju den där korta stubinen som kommer i rakt nedstigande led från mig (ska inte skriva här i vilken generation den genen startade men jag tror att den sträcker sig en bit bakåt i tiden) så han kan sitta där och rita och störa sig något magiskt över vad de små killarna gör i vardagsrummet och tillslut (ganska genast oftast) så brinner han av och skriker åt dem och kriget är i full gång.
Jag tror dessutom att de små killarna tycker att det är roligt att reta honom för de skall vara runt honom hela tiden.
Egentligen är det ju jätte skönt att de älskar varandra så mycket, för även om de alltid är smågnabb och höga röster, så har de aldrig slagits, A har puttats lite och I har bitit A i ryggen en gång (men det var nog mest av kärlek då de satt och mös i fåtöljen), och en och annan flathand i ryggen kan ha förekommit, men aldrig att de har slagits med knytnävar eller brottats på allvar. Så jag måste ju säga att jag är väldigt förskonad från bråk ändå.
Och då de verkligen gäller så ställer dom upp för varandra, som den gången då A bröt ihop då jag hotade med att lämna D på fotbollsträningen, och varje morgon då jag väcker småkillarna så är det första de frågar om A har åkt till skolan och då jag hämtar dem på dagis så undrar de om A har kommit med taxin.
Vad himla glad jag blir då jag tänker på det egentligen, vilken tur jag har som sluppit all syskon rivalitet och svartsjuka. Måste bara minnas det då de skriker i falsett allihop pga av en skitsak som tex att någon råkade passera tv:n i ett kritiskt ögonblick av tiger och nalle phu. För då glömmer man lätt hur underbara de är och faller in i den där känslan av vanmakt över att det alltid skall vara sånt gräsligt liv här hemma ;-)
Såhär mysiga är de med varandra ;-)
Kommentarer
Trackback
