minafyra

Det har varit en bra natt och morgon, jag har fått sova ordentligt och jag slapp vakna av ljudet av en elefanthjord på övervåningen (ibland funderar jag på att sätta heltäckningsmatta där uppe så att det inte lever om så mycket då de springer). Anledningen till att jag har fått sova så bra är att I kissade i sängen natten mot idag och att jag var för trött för att renbädda mitt i natten, så det blev bara en snabb dusch och sedan fick han sova på karlens sida i dubbelsängen, vilket medförde att han inte var uppe och lekte med A klockan fem i morse.

Jag är egentligen emot att ha barn i sängen, det blir så trångt och stökigt, också skall jag vara rädd att ligga ihjäl dem ;-) Så då mina barn kommit smygandes på nätterna då de drömt mardrömmar eller liknande så har jag följt dem till baka till deras sängar. Jag har nog varit ganska hård rent allmänt då det gäller sängläggandet och sovrutiner tror jag, men det har nog varit bra för det har alltid fungerat  utan problem.

Alla pojkarna lägger sig halv sex (jag vet att ni tycker att det är tidigt, men jag utmanar er att dels försöka få dem i säng då de är övertrötta och sedan att hålla dem på bra humör dagen efter om de fått vara uppe för sent). Då pyjamasar är på och tänder är borstade så är det sängläge som gäller, alla lampor skall vara släckta och alla leksaker bortplockade och alla munnar stängda (om det inte krävs att munnen är öppen för att man skall kunna andas). Och då de är lagda så skall de ligga kvar. Så hos oss tar sängläggningen max tio minuter effektiv tid, dvs blöjbyten, duschning, tandborstning och omstoppning. Eventuell bokläsning gör vi klar innan själva läggningen eftersom pojkarna vet att 17.30 är det dags att sova och den regel tummar vi endast på om vi är borta eller om det är tex julafton.

Enda gången barnen har fått komma ner efter sängdags är då de är sjuka, tex jätte hög feber, magsjuka eller krupp.

Som sagt så har många åsikter om detta, dels att de läggs alldelens för tidigt och att de inte får sova i våran säng om de vaknar, och jag har fått höra långa utlägg om hur mysigt det är med barn i sängen och hur trygga och stabila ungarna blir... Som om man blir harig och mesig för att man sover i sin egen säng i ett mörkt rum då?! mina barn är så pass stabila och trygga att de klarar av att somna själva och sova själva hela natten utan mig. Jag känner ingen som har så snabba och välfungerande rutiner som vi (om det nu är det man vill ha, man kanske gillar att dra ut på läggandet i två- tre timmar) och mina barn vet alltid vad som gäller, så det behöver inte uppstå förvirring och oroligheter på kvällarna.

Tidigare har de sovit till sju- halvåtta iaf på morgnarna trotts att de lägger sig halv sex, men nu för tiden så vaknar de tidigare (D hade nog kunnat sova längre om han inte blev väckt av de andra) men det enda som händer om man lägger dem senare är att de blir grinigare dagen efter, för de sover inte längre för det. Det blir ju rutin att stiga upp tidigt efter som vi måste göra det på veckorna.

Men som sagt så gjorde vi ett undantag i natt och det gick faktiskt bra. Nu ser det ut som att jag talar emot mig själv som säger att det blev lugnare och alla sov bättre för att I sov nere, men så var det inte, I vaknade vid 06.30 ändå och 06.50 då väckarklockan ringde så satt A inne hos D och tjolrade. Enda skillnaden var att det var tyst i huset eftersom att A och I inte befann sig på samma våning. Så det är nog så det måste lösas, vi får börja ha I nere i bäddsoffan på nätterna ;-)