minafyra

Jag vet att jag tar rätt beslut angående min operation, och idag ringde de och berättade att jag fått tid för operationen, Tisdag till veckan, och det känns verkligen att det är rätt beslut, men det är svårt att förtränga de där tankarna som säger "jag är ju bara 26år, det har ju gått så bra innan, kroppen mår nog inte så dåligt ändå, får bara karlen ett annat jobb så kan jag ju ta det mer lugnt under graviditeten så blir jag kanske inte sängliggande de sista två- tre månaderna.. osv.." För hur det än är så är man ganska bra på att föra sig själv bakom ljuset ;-)

Jag vet att det är endast av egoistiska orsaker som jag tvekar om operationen, det är mest bara vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna ändra mig som gör att jag tvekar. Samtidigt som det ju var just det jag ville uppnå med operationen, just det där att jag aldrig skall kunna ändra mig, eftersom jag inte får ändra mig..

Jag har ju fyra "friska" UNDERBARA och fantastiska barn, och det borde ju räcka. Som det är nu så känns det som att timmarna inte räcker till för att man skall hinna göra allt man vill hinna göra med barnen och allt de vill hinna göra tillsammans med mig, så att skaffa fler barn nu skulle vara enbart av egoistisk skäl, för att jag vill uppleva det igen..

Och jag vet ju också att det inte kan ges några garantier för att man får ett lika friskt barn igen som de andra fyra (absolut lika älskat, det går inte att ändra på) men det kanske blir ett barn med kolik, med allergier, med kromosom fel, eller med svåra sjukdomar.. På något vis rättfärdigar det inte beslutet att inte skaffa fler barn häller, alla barn är lika mycket välkomna här i min värld, men är det schyst mot barnet eller mot de andra fyra barnen som redan finns?!

Jag vet att A vill ha fler syskon och J kommer garanterat att vilja ha en lillasyster ;-)

Men jag är klar med barn. Tyvärr. På tisdag gäller det. Denna operation kommer garanterat att ältas lite till också.