läkare..
Idag har D varit hos läkaren pga sin konstiga feber. Och de tog oss på allvar, det känns så skönt, för detta är ändå grejer som vi har påpekat länge på BVC men inte fått något gehör för, men nu helt plötsligt var det intressant och hon pratade både om hans tillväxt, hans skelning och hans feber. Tänk om vi hade fått träffa henne genast då vi kände att något var fel så kanske vi hade haft ett svar redan.
På måndag skall vi iaf dit igen och ta typ alla prover som går att ta för att kolla om något avviker och är det något som avviker så siktar vi in oss på det och utreder vidare. Men proverna skall tas fastande på morgonen därför kan vi inte ta dem förens på måndag.
Läkaren gjorde ju en grundlig genomgång av pojken också (han hade 38 graders feber) och skulle bla. titta honom i öronen. A var öronbarn då han var liten så jag har fått lära mig att hålla barnet medan läkaren kollar i öronen, då sätter man barnet på sitt ena ben och klämmer fast barnets båda ben mellan sina, barnets ena arm trycker man fast mot sin kropp och den andra kramar man fast mot barnet med sin ena arm, barnets kind lutar man mot sin bröstkorg och håller fast barnens huvud med sin andra arm. Detta för att barnet skal sitta stilla och inte slänga med huvudet så att läkaren gör illa barnet i örat. Det fungerar jätte bra och man behöver inte alls hålla hårt, inget av mina barn har haft invändningar mot att sitta såhär, det är rent ganska mysigt. Men nu helt plötsligt så får man inte hålla såhär längre, för man kan skrämma barnet?!
Jag anser ändå att i den mån det går så bör man hålla barnet (iaf då de är så små som D, tvååringar är ju väldigt oberäkneliga) än att man skall sätta ungen rakt upp och ner och stoppa in långa relativt vassa saker i öronen på dem helt utan kontroll på barnet. Iaf som i vårat fall där han faktiskt inte är rädd, inte ett dugg, inte för något inom läkarvården, han tycker tom att det är spännande att ta blodprov. Varför skall allt förstoras så mycket, och göras så dramatiskt? bättre då att jag säger "Kom D doktorn skall titta i dina öron..!" och sedan sätter jag honom i knäet på ovan beskrivna sätt också kollar hon i hans öron och sedan är det klart. Mycket smidigare och säkrare.
Och då jag började irritera mig över detta så kände jag att det var en till sak jag var irriterad över i barnsjukvården, men som härrör till samma fenomen, och det är provtagning och sprutor. A har en kronisk sjukdom (samma som jag) som kräver att man tar blodprov iaf två ggr om året. A har haft denna sjuktom sedan han var åtta månader (dvs, ganska exakt sex år) och alltså tagit blodprov minst två ggr om året sedan dess (kan nog vara upp mot fyra- fem ggr om året tom) och han tycker ju såklart inte att det är super roligt för det känns att bli stucken i fingret, det vet ju alla.
Så då vi skall till lassa och ta hans prover så säger jag till honom att "idag skall vi till lassa, där de har tåget..! "JAAAA!!!" svarar han glatt "Vi ska träffa docktorn också skall vi ta några prover.." och då blir han ju mindre glad såklart, för prover vill han inte ta och det kommer några krokodiltårar. Pedagogisk som jag är *nott* så säger jag då; "Men sluta, vist är du snart sju år, du har ju gjort detta så många ggr, det är väl ingen fara, D tar sina prover utan att säga ett pip, visa nu att du är duktig..!" och sedan är det bra, då är han förberedd. Då vi kommer in till provtagningssköterskan så är han lite spänd men han sträcker fram fingret där han sitter i mitt knä och jag håller i hans arm.. då hade sköterskan kunnat säga typ "vad duktig du är, du verkar ha gjort detta förr, då behöver vi inte dra ut på det, vi tar proverna direkt så får du välja en glass sedan..!" och sedan är det bara att sticka honom. Men istället så börjar dom tjafsa och visa alla nålar och rör, och alla plåster (så att ungen skall vara helt säker på att det kommer att blöda massor efteråt också) och sedan skall det frågas och förklaras.. tillslut blir spänningen för stor och ungen bryter samman, så då skall det tjafsas i 15 minuter till innan man måste våld hålla det stackars barnet som är helt utom sig..
Allt detta för att det skall vara pk och pedagogiskt och barnen har rätt att veta och vara delaktiga osv, osv.. i all oändlighet..
Är det för att de är barn som de måste få veta? jag vet iaf inte hur min operation som jag skall genomgå kommer att gå till, och de kommer jag nog aldrig att få veta (bara att det är en titthåls operation). Är det någon vuxen som blir lika välinformerad inför olika ingrepp på lassa? typ inskrivningssamtal på MVC; "Nu skall du ju in och föda barn om ca 7månader, det kommer att ta så katastrofalt, magiskt ont, men det är ingen fara, kroppen vet vad den gör, men jag vill iaf vara helt säker på att du vet att, Du kommer att bajsaner dig och kissa några liter som du sedan skall ligga i medan du kräks och kallar din partner för elaka saker, du kommer att få hemorrojder, du kommer alldeles säkert att få en analfisur som vi skall sy med 84invärtes stygn så att du kommer att gråta i flera år framöver då du försöker bajsa eller ha sex. Din mage kommer aldrig, aldrig att bli fin igen. Visste du förresten att det kan ta riktigt ont att få bristningar och att din livmoder kan spricka innan barnet är fött... " osv.
Lite information skall man helt klart få, vare sig man är vuxen eller barn, men det räcker ju med den väsentliga informationen typ; "Nu skall vi ta ett blodprov, jag kommer att göra ett litet stick i ditt finger så att det kommer ut små fina bloddroppar, sticket gör lite ont, men det är ingen fara, och efteråt skall du få en glass..!" eller; "Ja, om ca 7månader skall du ju föda din bebis, det finns jätte bra smärtlindring att få om du skulle känna att det behövs och sedan vill jag att du skall minnas att de allra flesta förlossningar faktiskt går bra, hade det varit så hemskt som det ibland utmålas för att vara så hade ju ingen satt sig i den sitsen att de blev tvungna att föda fem- åtta- eller tio barn. Detta kommer att gå jätte bra skall du se"
Min tes: Positiv förstärkning med lagom information på lasarettet tack!
På måndag skall vi iaf dit igen och ta typ alla prover som går att ta för att kolla om något avviker och är det något som avviker så siktar vi in oss på det och utreder vidare. Men proverna skall tas fastande på morgonen därför kan vi inte ta dem förens på måndag.
Läkaren gjorde ju en grundlig genomgång av pojken också (han hade 38 graders feber) och skulle bla. titta honom i öronen. A var öronbarn då han var liten så jag har fått lära mig att hålla barnet medan läkaren kollar i öronen, då sätter man barnet på sitt ena ben och klämmer fast barnets båda ben mellan sina, barnets ena arm trycker man fast mot sin kropp och den andra kramar man fast mot barnet med sin ena arm, barnets kind lutar man mot sin bröstkorg och håller fast barnens huvud med sin andra arm. Detta för att barnet skal sitta stilla och inte slänga med huvudet så att läkaren gör illa barnet i örat. Det fungerar jätte bra och man behöver inte alls hålla hårt, inget av mina barn har haft invändningar mot att sitta såhär, det är rent ganska mysigt. Men nu helt plötsligt så får man inte hålla såhär längre, för man kan skrämma barnet?!
Jag anser ändå att i den mån det går så bör man hålla barnet (iaf då de är så små som D, tvååringar är ju väldigt oberäkneliga) än att man skall sätta ungen rakt upp och ner och stoppa in långa relativt vassa saker i öronen på dem helt utan kontroll på barnet. Iaf som i vårat fall där han faktiskt inte är rädd, inte ett dugg, inte för något inom läkarvården, han tycker tom att det är spännande att ta blodprov. Varför skall allt förstoras så mycket, och göras så dramatiskt? bättre då att jag säger "Kom D doktorn skall titta i dina öron..!" och sedan sätter jag honom i knäet på ovan beskrivna sätt också kollar hon i hans öron och sedan är det klart. Mycket smidigare och säkrare.
Och då jag började irritera mig över detta så kände jag att det var en till sak jag var irriterad över i barnsjukvården, men som härrör till samma fenomen, och det är provtagning och sprutor. A har en kronisk sjukdom (samma som jag) som kräver att man tar blodprov iaf två ggr om året. A har haft denna sjuktom sedan han var åtta månader (dvs, ganska exakt sex år) och alltså tagit blodprov minst två ggr om året sedan dess (kan nog vara upp mot fyra- fem ggr om året tom) och han tycker ju såklart inte att det är super roligt för det känns att bli stucken i fingret, det vet ju alla.
Så då vi skall till lassa och ta hans prover så säger jag till honom att "idag skall vi till lassa, där de har tåget..! "JAAAA!!!" svarar han glatt "Vi ska träffa docktorn också skall vi ta några prover.." och då blir han ju mindre glad såklart, för prover vill han inte ta och det kommer några krokodiltårar. Pedagogisk som jag är *nott* så säger jag då; "Men sluta, vist är du snart sju år, du har ju gjort detta så många ggr, det är väl ingen fara, D tar sina prover utan att säga ett pip, visa nu att du är duktig..!" och sedan är det bra, då är han förberedd. Då vi kommer in till provtagningssköterskan så är han lite spänd men han sträcker fram fingret där han sitter i mitt knä och jag håller i hans arm.. då hade sköterskan kunnat säga typ "vad duktig du är, du verkar ha gjort detta förr, då behöver vi inte dra ut på det, vi tar proverna direkt så får du välja en glass sedan..!" och sedan är det bara att sticka honom. Men istället så börjar dom tjafsa och visa alla nålar och rör, och alla plåster (så att ungen skall vara helt säker på att det kommer att blöda massor efteråt också) och sedan skall det frågas och förklaras.. tillslut blir spänningen för stor och ungen bryter samman, så då skall det tjafsas i 15 minuter till innan man måste våld hålla det stackars barnet som är helt utom sig..
Allt detta för att det skall vara pk och pedagogiskt och barnen har rätt att veta och vara delaktiga osv, osv.. i all oändlighet..
Är det för att de är barn som de måste få veta? jag vet iaf inte hur min operation som jag skall genomgå kommer att gå till, och de kommer jag nog aldrig att få veta (bara att det är en titthåls operation). Är det någon vuxen som blir lika välinformerad inför olika ingrepp på lassa? typ inskrivningssamtal på MVC; "Nu skall du ju in och föda barn om ca 7månader, det kommer att ta så katastrofalt, magiskt ont, men det är ingen fara, kroppen vet vad den gör, men jag vill iaf vara helt säker på att du vet att, Du kommer att bajsaner dig och kissa några liter som du sedan skall ligga i medan du kräks och kallar din partner för elaka saker, du kommer att få hemorrojder, du kommer alldeles säkert att få en analfisur som vi skall sy med 84invärtes stygn så att du kommer att gråta i flera år framöver då du försöker bajsa eller ha sex. Din mage kommer aldrig, aldrig att bli fin igen. Visste du förresten att det kan ta riktigt ont att få bristningar och att din livmoder kan spricka innan barnet är fött... " osv.
Lite information skall man helt klart få, vare sig man är vuxen eller barn, men det räcker ju med den väsentliga informationen typ; "Nu skall vi ta ett blodprov, jag kommer att göra ett litet stick i ditt finger så att det kommer ut små fina bloddroppar, sticket gör lite ont, men det är ingen fara, och efteråt skall du få en glass..!" eller; "Ja, om ca 7månader skall du ju föda din bebis, det finns jätte bra smärtlindring att få om du skulle känna att det behövs och sedan vill jag att du skall minnas att de allra flesta förlossningar faktiskt går bra, hade det varit så hemskt som det ibland utmålas för att vara så hade ju ingen satt sig i den sitsen att de blev tvungna att föda fem- åtta- eller tio barn. Detta kommer att gå jätte bra skall du se"
Min tes: Positiv förstärkning med lagom information på lasarettet tack!
Kommentarer
Trackback
