Alvin :-D
Det blir lugnare hemma då en är borta så är det faktiskt, det spelar ingen roll vem av dem som inte är hemma, alla konstellationer på två fungerar bra, men tre är en för mycket uppenbarligen.
Men nu kommer han snart hem och har säkert massor att berätta, han har varit i farmor och farfars sommarstuga och han har fått träffa sin pappa.. det händer inte så ofta att han gör det, men jag vet han tycker att det är roligt de gånger det händer.
Det är jobbigt för Alvin att inte träffa pappa mer regelbundet, han är ju i den åldern nu att han börjar förstå och fundera, för lite orättvist är det allt att småkillanrna (och Junie) har en pappa som bor med dem, varför bor inte Alvins pappa med Alvin?
Man tror ju nästan att det är en myt det där om barnen lägger skulden på sig själva för att ena föräldern är frånvarande.. stackars Alvin var ledsen en kväll och funderade över det där, varför hans pappa inte ville bo här (det hade ju varit väldigt lyckat om han hade bott här också ;-)) Så jag sa som det var "Din pappa ville vist bo med dig, och mig, men jag ville inte bo med honom. Jag kan ju inte vara helt ärlig där och säga att ett av de stora problemen var att han var alldeles för lite engagerad i sin son, så jag sa att det var för att det blev jobbigt då hans pappa inte mådde så bra då, att jag och han kanske inte mådde så bra ihop, så jag ville att han skulle flytta.
Alvin förstår det, eller förstår gör han väl inte, det kommer han ju inte att göra förens han är vuxen, men han nöjer sig med förklaringen iaf.
Alvin undrar också om Daniel kanske ändå tycker bättre om sina "egna" barn än om honom (det är nog den största funderingen just nu.. vars står han i relation till Daniel). Då Alvin är på bra humör så förstår han att vi måste ha lite andra regler för Alvin än för de andra två, han är ändå tre och fyra år äldre än dem, men då Alvin känner sig arg och förorättad så är vi dumma med honom enbart för att Daniel tycker mer om de andra barnen.
Det är jobbigt det där, inte för att det är ansträngande utan för att det gör ont i en då man inte riktigt vet hur barnen tänker och då man inte riktigt kan säga allt som det verkligen är.
Men idag kommer han hem iaf, och i morgon skall vi till morfar hela dagen, det kommer att bli jätte bra :-)
morgonen
J vaknade klockan 6 och ville äta (hade inte ätit sedan 23 igår så hon var hungrig) och i samma veva så vaknade också A.
Super bra start på morgonen.. A hinner äta frukost i lugn och ro och han hinner se lite tv innan han skall till bussen.
Jag hinner amma J och vila lite innan A ska iväg.
Bussen går halvåtta från våran bagarstuga, dvs tomtgränsen (har jätte tur som har så nära till bussen) och jag ropar till A kvart över sju att han skall tapå sig skorna och hämta väskan i hallen. Men då har det just inträffat något väldigt mystiskt:
Hans tröja har VÄXT!!!, helt plötsligt så är tröjan alldeles för stor och han kan absolut inte åka till skolan i den.!
Vad gör man som förälder då?
- om man är en snäll förälder som tycker att barnen skall få bestämma det mesta själva, så går man väl upp och hämtar en annan tröja och skyndar sig snabbt som attan att byta så att man hinner till bussen.
- om man är en PK förälder så sätter man sig på huk och förklarar för telningen att tröjan passar super bra och att han imorgon får välja en annan tröja, men idag så får han ha den tröja han har valt. (resulterar förmodligen i att man missar bussen och får köra drygt en mil enkelväg för att få ungen till skolan)
- eller om man är en stressad norrländsk fyrbarnsmamma som har annat att göra på morgonen än att skjutsa barn till skolan pga tjoller, så säger man inte fullt så pedagogiskt att; "Det hade du väl kunnat kläckaurdig tidigare? vist har du haft tröjan i över en timme och den har passat bra, nu får du ha den idag för vi måste till bussen NU. vi har inet tid med en massa flänn just nu!!
Eftersom jag är en stressad fyrbarnsmamma från Norrland så valde jag alternativ nr tre. Detta resulterade givet vis i ännu mer flänn och krokodiltårar (jag band ris åt egen rygg kan man säga) Men med uppmaningar som; "klä dig nu, vi måste till bussen", "skynda dig A, vi hinner inte tjollra om detta nu" och "men ge dig nu, tröjan passar bra, nu går vi...!" Så han vi iaf till bussen i tid. Det visade sig tom. att bussen var lite sen vilket vi hade kunnat utnyttja om vi hade vetat det och jag hade kunnat välja alternativ två och varit lite PK. *suck, suck*
Vi han iaf bli vänner innan han åkte och skoldagen hade flutit på bra sa han då han kom hem. Detta om tröjan hade han redan glömt.
Det skojiga i detta är att han hela sommaren har sprungit runt i kusin E:s avlagda kläder som är många nr förstora och det har inte bekommit honom alls (jag har dock tyckt att han hade kunnat ha sina egna kläder tills han vuxit i E:s kläder)
Men nu är A inne i en annan era av sitt liv där han helst vill ha sina avlagda kläder som lillebror I redan har ärvt.
Det kanske är så att det är jobbigt att vara äldst och störst och det kanske känns mer nu då han börjar om i skolan och de andra får åka till dagis och äta vinbär hela dagarna.
Imorgon ska jag försöka vara lugnare och mer lyhörd ( det är alltid målet med en ny dag, att man skall vara lite bättre än man var dagen innan) vi får väl stiga upp ändå tidigare och kontrollera så att kläderna sitter bra och att rätt frukt ligger i väskan innan vi slappnar av och ropar hej.
morgonens sensmoral är: -man skall inte ropa hej innan ungen sitter på bussen-
